wannabegreyelf

Jag låg och tänkte på en sak igår... Fruktarianer, de som enbart äter fallfrukt... What's up with that? 

Jag räknade ut att man kan utesluta tre utav de totalt fem alternativen jag kom på skulle kunna tänkas vara orsaken till deras dietval - hälsofaktorn, miljöaspekten och en industristödvägran. 

Varför? Jo, helt enkelt för att: 

Hälsofaktorn: Det är knappast nyttigare att äta äpplet från marken än att äta det från trädet, vilket borde resultera att om de har den åsikten att en diet bestående av enbart frukt är nyttigt, så hade de lika gärna kunnat äta frukten "levande". 

Miljöaspekten: Att äta frukt är säkerligen oerhört mycket mer miljövänligt än att äta kött, det är jag med på. Men det blir inte mer miljövänligt att äta frukten fallen istället för hängandes på en kvist en timme innan fallet, därför väljer de knappast fallfrukt istället för levandefrukt på grund utav miljöskäl. 

Industristödvägran: Om de äter frukt för att slippa stödja hemska industrier så finns även här samma problem som övrigt. Om fruktindustrin är extremt vänlig för arbetarna (vilket den inte är där heller), så är det knappast så att industrin för fallfrukt skulle vara vänligare än den för frukt som ännu ej är fallen, hence - de borde kunna äta vanlig frukt. Också - om de äter fallfrukt enbart på grund utav att de inte vill stödja köttindustrin, så borde de ju inte heller ha några problem med att äta frukt och ekologiskt kött. Typ en fri älg som levt lyckligt och vilt innan den förvandlades till älgskav. Men man har ju oftast kombinerade anledningar i dietval. 

De andra orsakerna jag kunde tänka ut är att de helt enkelt vill vara lite freaky och underliga, gå emot strömmen lite. Detta gör folk konstiga saker för, och därför är ju denna anledning rätt logisk... Eller tja... 

OCH anledningen som verkar mest vettig, men som också innehåller fel. Att de helt enkelt inte vill äta liv. Nu pratar vi om det en stund:

Växter lever enligt människans definition utav liv. De kan registrera sin omgivning, föröka sig, de har en ämnesomsättning, de kan växa och så vidare, och så vidare. Om trädet är levande, så är äpplet (eller egentligen äpplets kärnor) trädbebisar. Små söta trädbebisar. Jag har FULL förståelse att man inte vill äta levande varelser. MEN då möter vi ju ändå motsägelser. Om du äter äpplet som har fallit från marken, så fuckar du ju upp naturens gång. Du hindrar ett nytt träd från att växa upp. Du äter ett foster! Då är det ju lite mildare att faktiskt äta det från trädet. Som med abort - ju tidigare desto lagligare och mer humant - i de flestas ögon. 

Sedan kan man ju tänka på ett annat sätt också. Ett frö är inte ett liv än, alternativt så spottar man ut fröna på marken! Och så länge inte äpplet sitter fast vid trädet så är det ju dött. Ungefär som om min arm skulle lossna från mig, då är ju inte armen levande längre. Den har dött. MEN då möter vi ändå motsägelser. Om du kan äta äppellik, varför kan du inte äta min icke-levande bortskurna arm (okej, för att det är olagligt), men varför kan du inte äta ett björnlik? För att du inte vill döda björnen, säger du då. Men om björnen dog av naturliga orsaker, eller om det var en älg som blev dödad av en björn. Varför kan du inte då äta liket? Det dog inte för att bli din mat och det är inte vid liv (och dessutom ekologiskt!). Om självdöda äpplen inte lever, då gör fan inte en självdöd björn det heller. Ät den nu. Seså! 

Jag förstår verkligen inte. Varför äter man bara fallfrukt, och inte levandefrukt? Och om det handlar om själva livet - varför äter man fruktlik men inte djurlik? 

Detta är utom min förståelse. Det måste vara typ denna kombination:

Hälsoaspekt - Äter inte liv: Då har man en förklaring till varför äpplena ska vara döda, och till varför man inte vill äta döda djur (för man anser att det är nyttigt med proteinbrist). 

Inget annat fungerar, eftersom självdöda djur i skogen inte stödjer någon hemskt industri och de är heller inte omiljövänligt. Om man nu inte tänker så att älgen har pruttat mkt metangas i sitt liv och man inte vill stödja det, men då är det ju lika bra att döda älgfan när den föds. Då har den ju inte hunnit göra någon pruttskada... 

Freakaspekten fungerar ju också, såklart. Vill man vara konstig så ska man ju göra konstiga saker, och man behöver ingen anledning annat än att vara konstig. 

Sedan förstår jag mig heller inte på ovo-vegetarianer som inte äter kött, men de äter ägg. Är det för att inte stödja industrin så stödjer man ju den lika mycket om man äter ägget istället för hönan. Hönan lider ju ändå. Är det för att äggen är obefruktade och man därför inte ser det som liv, ja, då borde man ju inte heller äta frukt. De är ju liv. Om det är så att man inte vill äta liv och drar en gräns någonstans och beslutar att de här varelserna är levande och viktiga, och dessa kan man käka upp... Sitter man och tänker på alla djurarter som finns och beslutar att dessa är inte värdiga att leva, så dessa äter jag upp? Hur gör man? 

Knepigt... 

Jag tycker såhär: "Äta bör man, annars dör man", i kombination med "ät eller bli äten." Jag äter det min mage och tarmkanal är skapad för att äta, och jag äter allt jag behöver i rätt mängd för att inte få exempelvis proteinbrist, och jag undviker att äta det jag uppenbarligen mår dåligt utav att äta - precis som mina förfäder. 

Men tillbaka till frågan... Är det NÅGON HÄR som kan FÖRKLARA för mig varför man bara vill äta fallfrukt? Jag grubblar mig sinnessjuk.

Ibland inser jag att en livstid är alldeles för kort tid för att hinna uppleva allt jag vill vara med om innan jag dör. Hur ska man prioritera? Hur ska man ORKA göra allt när man måste upp klockan 07.00 varje dag?

Hur ska jag hinna lära känna mig själv? Hur ska jag hinna lösa livets mysterier? Hur ska jag ha RÅD att göra allt? 

Jag vill vara förevigt ung. Jag vill stanna vid en ålder av kanske 25. Sedan vill jag vara 25 tills jag upplevt ALLT och gjort ALLT (av värde, förståss). Efter detta kan jag antingen dö på fläcken, eller börja åldras igen och kanske skapa en familj som kan suga musten ur en tills man slutligen frias av döden (fast vem vet, man kanske får några bra stunder då också). 

Ibland känns det så hopplöst att ens försöka hinna med allt, att man nästan vill ge upp och bara ligga och sova tills man dör. Typ som att inse att man ska lära sig nationalencyklopedin på 24 timmar. Lycka till, liksom. 

Ett annat stort hinder är andra människor. Allt jag behöver har jag redan. Jag har mig själv. Men det är så svårt att slita sig från andra människor. Man vill gärna studera utomlands i fem år, eller kanske segla på havet i några år, men då sitter hjärtat fast bland alla ens vänner som man måste lämna bakom sig, och det vill man ju inte. Man vill inte gärna lämna de få guldkorn man lyckats gräva fram. 

Hur vet man vad man kommer ångra? Kommer man ångra att man aldrig tog chansen att göra något man verkligen ville? Eller kommer man ångra att man förlorade en del nära och kära? Är det sant att äkta kärlek och vänskap överlever även när avståndet blir långt, och träffarna inträffar allt för sällan? 

Jag hatar sånt här. Skänk mig vishet, kunskap och mod nog att göra de val som kommer betyda i slutändan. Tack på förhand!

Saknar också en hel del som varit men inte kommer igen, Skurt och Torkel, ballong-/växt-/boll-/bakprojekt med min "Esta", mysiga samtal med min blodsyster, stört underbara sommarkvällar med min andra blodsyster - "Vi", Utflykter med min barndomsvän Jens, Witch-nördighet och hemliga kojor, filminspelning med Minna... Ja, ALLT! Om ni skulle råka läsa så känner ni förhoppningsvis igen er, och även om jag glömt er vid detta tillfälle så uppskattar jag verkligen ALLA minnen jag har med ALLA mina gamla vänner. 

Sedan har ju karaten en speciell plats i mitt hjärta, som aldrig kan fyllas ut, och er jag träffat via karaten är alldeles specialla för mig. :)

Hur ser mitt drömsamhälle ut? Måste jag vara realistisk? 

Ett perfekt exempel på mitt drömsamhälle är väl egentligen Pandora. Duger det? 

Nä, men mitt drömsamhälle är faktiskt i princip som samhället ser ut idag, men väääldigt förenklat, och med kapitalismen totalraserad. Jag vill ha ett liberalt samhälle, på snudd till anarkistiskt, med få lagar och den politik som ska finnas kvar ska vara röd. 

Vi ska även leva MYCKET mer miljövänligt, med enbart grön el och med mycket bättre sophantering, och MYCKET MINDRE KONSUMERING. Stora städer ska heller inte finnas, utan de allra flesta ska bo i skogen och på öppen mark. Inge betong här inte. Det ger mycket större möjligheter för att kunna jaga sitt eget kött, och odla sin egen mark, vilket kommer minska belastningen på miljön. 

Allt skit ska bort. Alla småsaker ska bort. Våra hus ska inte vara fyllda med skit, utan bara välbehövliga saker. Kläder man behöver, mat och matförvaring, en grafenmanick (som ska ersätta TV, dator, telefon och allt), och typ läromaterial och lite hygienartiklar. 

Inget ska massproduceras. Punkt. Husen ska dessutom inte vara stora betongblock utan trähus, och hyddor (om man bor i rätt klimat). Allt ska värna om miljön, och vi ska leva MED den, inte AV den. Vi ska värna om djuren, och allt ska vara helt perfekt. Tänk gamla indianstammar, fast med gröna elstolpar, datorliknande saker för världskommunikation, ett fungerande skolsystem och sjukhus. 

Mina åsikter om droger är rätt liberala. Jag tycker det är sjukt att förbjuda någon från att förtära sådant som växer på marken, som svampar och marijuana. Det är ju som att förbjuda någon att förtära flugsvamp, eller paprika. 

Jag tror också att om många mildare droger hade varit lagliga så hade inte våran alkoholkultur sett ut så här, och folk hade exempelvis rökt marijuana istället för att supa skallen utav sig - vilket jag tror hade lett till mindre belastning på samhället, för hur man än tänker på det, så är man mer borta och mycket mer våldsam under inflytandet utav alkohol, som förövrigt inte ens är en bra drog, utan man blir bara fördummad, avtrubbad och släpper på hämningarna utav det.

Vi kommer aldrig bli av med droger, för folk tar dem för att få uppleva en annan verklighet, och de gillar det. Därför är det helt onödigt att förbjuda fler och fler droger, för ju mer man förbjuder, desto fler nya droger kommer det. Istället för att folk tar droger med välkända och dokumenterade effekter, så väljer man det lagliga alternativet som ofta är helt oprövat, och i några fall så slutar det med dödsfall eftersom folk inte vet effekterna/doseringarna på dessa nya preparat. 

Men i sin helhet tycker jag inte det är mer fel att bruka droger än att bruka alkohol (som förövrigt är mer beroendeframkallade och mer mind-fuckande än många andra droger). Vill man ha respekt för lagen så får man hålla sig till lagliga droger, antar jag, men jag dömer ingen människa som bryter mot någon lag heller. "They are more like guidelines anyway". 

Så länge ingen annan blir skadad så får man göra vad man vill, anser jag.

Min syn på religion är lång, kluven och komplicerad. Jag kan börja med att säga att jag var religiös när jag var ung (kring 10-årsåldern), då kristen. Jag fick bibeln uppläst för mig, jag läste i den själv och diskuterade den mer andliga aspekten utav kristendomen med min religiösa kompis familj. Vi besökte kyrkan då och då, och vi gjorde ett sånguppträdande där en gång. 

Min familj var helt emot det. De tyckte att jag var dum i huvudet, och det tyckte nog alla andra jag kände med, så jag gled ifrån det där. 

Jag blev nog troende kristen utav fel anledning då, för att jag var rädd för allt som sades om helvetet, som jag trodde på eftersom jag i stort sätt trodde på allt folk sa till mig när jag var liten eftersom jag är en liten Aspergerunge, men jag fortsatte att vara troende kristen för kärleken och för beskyddet jag senare fann hos "Gud". 

Nu tillhör jag officiellt sett ingen religion då jag gick ur svenska kyrkan när jag var 16 år. Det är ett val jag står för, och som jag i nuläget tror att jag aldrig kommer att ångra. Jag tror inte att en församling och en tro hör ihop.

JAG tycker personligen inte att man ska betala pengar till en stor industri som inte ens är helt fristående, utan faktiskt under politisk påverkan (eller om det är politiken som är under religionens påverkan?), om man inte vill förståss. Får man ut något av det, så varför inte?

Jag tycker det är dags för en till bloggutmaning. Varför? Jag tycker det är galet roligt att svara på frågor. Dock väljer jag att designa den själv för att få ut mest utav den. Jag väljer också att svara på frågorna när jag känner för det, inte varje dag. Åter igen kommer även denna bloggutmaning presenteras i filosofihörnan.

Bloggutmaningen kommer att ta upp tio frågor, och de tre sista frågorna får ni välja åt mig! Skriv gärna en kommentar, skriv till mig på facebook, på mobilen eller säg IRL vad ni vill veta om mig. Jag kommer välja de tre förslagen jag själv tycker passar om det nu blir fler än tre! :)

Dag 01: Vad är din syn på religion?
Dag 02: Vad är dina åsikter om droger?
Dag 03: Hur ser ditt drömsamhälle ut?
Dag 04: Vad är helvetet för dig?
Dag 05: Vad är din högsta önskan?
Dag 06: Vad oroar dig mest i världen?
Dag 07: Beskriv hur en perfekt dag skulle se ut!
Dag 08: Läsarna bestämmer
Dag 09: Läsarna bestämmer
Dag 10: Läsarna bestämmer

Sitter i skolan på ekologilektion atm. Jag bör skriva om min favoritfågel, stjärtmesen, men istället så hamnade jag här. Jag har fått mycket att tänka på senaste dagarna, och känner på mig att den här veckan kommer bli en vecka med mycket tänk.

Det är inte alltid lätt när allting kommer samtidigt. En positiv situation kan lätt leda till ett val som kommer ogynna mig på olika sätt vilket jag än väljer. Det är heller inte lätt när man inser hur lite varenda relation egentligen betyder för en. Vänskap och kärlek i all ära, men objektet för dessa byts ju ut då och då, så hur kan de egentligen ha mening?

Jag vet med erfarenhet att det är i princip omöjligt att förändra sig själv när man väljer att förändras med hjärnan, utan man måste göra valet inom sig, och då kommer det vara det lättaste man någonsin gjort. Men hur gör man om man inte vet vad man känner, tycker eller tänker? Om man inte har den blekaste aning om vad ens ett enda fiber i kroppen vill?

Jag antar att det är något som kommer komma fram automatiskt när tiden är inne, så allt jag kan göra nu är väl att gå igenom allt jag vet om och om igen, tills dess att det är bearbetat och sedan bara vänta, och så en dag kommer jag vakna upp utan tvivel. Det brukar ju vara så.

En förvirrande, men förhoppningsvis lärorik, vecka väntar mig.

Sista dagen i bloggutmaningen, och vad passar inte bättre än att beskriva ett sista ögonblick?

Nyligen fick jag vara med om den sista gången jag lämnade vår lägenhet på bromsgatan i Kiruna. Jag har växt upp där, från 0 till 16, och nu ska mamma flytta därifrån, så jag fick spendera mitt sista lov i den byggnaden, och kommer nog aldrig mer gå in där då det ska rivas. 

Även om jag inte bott där på 2 år så är det ju mitt barndomshem, och jag kommer sakna det.

Mina ambitioner är att klara gymnasiet och flytta utomlands för att gå universitet där jag vill läsa biologi eller fysik. I slutändan hoppas jag att det ska leda till ett jobb inom teoretisk fysik eller marinbiologi och självklart ett härligt liv med många upplevelser.

Jag saknar tiden då jag var 5 år gammal. Varför? Jo, det var en perfekt tid då dagarna spenderades tittandes på Disneyfilmer och man fick klä sig som en vacker alvprinsessa och enbart göra vad man ville hela dagarna utan skola. 

Just nu är jag så sjukt omotiverad till att gå till skolan, städa, handla mat eller ens klä på mig. 

Jag saknar också alla äventyr med diverse kompisar, sommaren och framförallt just nu så saknar jag Gwador. Det spelar ingen roll vad vi gör eller var vi är, jag bara saknar dig helt enkelt.

Min favoritplats brukade nog vara min stuga i Merasjärvi, men efter alla dessa år tror jag inte jag skulle känna densamma idag om jag väl fick vara där. Jag tror inte att jag funnit min favoritplats ännu. 

Lever man i nuet, som jag iallafall oftast försöker göra, så hittar man ju flera favoritplatser, men de tar ju slut när stunden är över, och man glömmer bort dem för att uppleva en annan. Men någon varande favoritplats, där jag kommer känna mig hemma, det har jag inte funnit ännu. 

Jag är rädd för ting som är väldigt vanligt att vara rädd för, förmodligen för att evolutionen sett till att vi ska ha det så. Jag är rädd för spindlar, insekter och att vara ensam i mörker. 

Att vara ensam i mörker ger lite "förföljd-känslor", och man får lite smått panik att något hemskt ska stå och titta på en. Det är inte så konstigt. Det är meningen att vi ska sova och gömma oss från argsinta kattdjur på nätterna.

Min spindel- och insektsfobi är inte att leka med. Jag har gråtit av rädsla i närheten av odjur som dessa. Inte kul. Petter nämnde en gång ordet "hoppspindlar" för mig, vilket resulterade i att jag grät. Jag HATAR spindlar. Ändå är jag delägare till fem stycken..? 

Ett konstigt undantag är önskespindlar och fågelspindlar, som jag kan röra i utan att dö. 

Jag är också väldigt rädd att någon jag håller kär eller behöver i mitt liv ska dö. Jag brukar hitta på scenarion där personer jag tycker om dör, och så gråter jag för mig själv. Det kanske är ett sätt att förbereda sig själv på utifall något någonsin skulle hända? 

Jag är också lite rädd för människor. Ibland har jag lust att gå under jorden och dö när jag vet att jag måste träffa en människa jag inte känner så väl.

En första? En första vad? Det är ju alla privata "en första-minnena" man kommer ihåg, och första kärlek och sådant har jag ju redan skrivit. Alla vardagliga "en första" är ju helt hopplöst att minnas. Men okej, vi kan ta första gången jag såg Avatar! 

Första gången jag såg Avatar så hade den haft premiär flera månader tidigare. En gång var jag hos en person som frågade om vi skulle se den. "Pfft. Jag vill inte se någon jävla film med blåa gubbar", lät ungefär mitt svar. 

Några veckor senare satt jag hemma på elevhemmet där jag då bodde, och min syster ringde, berättade hur underbar den var och sa att jag MÅSTE se den. Jag var aningen skeptisk, och ville inte riktigt tro henne. Jag hade ingen att gå med, för jag hade ju inte direkt motivationen till att hitta någon som vill se en skitgammal och kass film, men då erbjöd min syster sig att gå på bio med mig och se den. Faaan, tänkte jag, men jaja, varför inte?

Jag börjar gråta av att se naturen förstöras och av att se djur och människor lida. Men gråter inte alla åt det? Jag börjar också gråta av många filmer, av att prata om tunga känslor samt av att människor lämnar mig. 

Jag börjar ofta gråta känslomässiga tårar (glädjetårar, kanske?) när folk tycker som jag, eller när personer hjärtligt beskriver hur mycket de tycker om mig.

Att festa med vänner,att gå ut på äventyr och helt enkelt ha roligt. Eller se en bra film.

Människor som inte bryr sig om miljön och människor som är respektlösa. Helt enkelt.

Ett annat ögonblick har jag många av. Jag har många ögonblick som betyder mycket för mig, men just nu kommer jag att tänka på ett. 

Jag har ingen större lust att beskriva det, då det är lite privat, men om personen som var med läser detta så kommer denne förstå. 

En bil, ett ögonblick, en enkel gest, ett ord: "Du". 

Den här månaden ligger jag efter i matte, kemi och fysik. Detta tänkte jag ta igen under lovet, men ja, det har inte hänt ännu. Men någon gång så, kanske.. 

• Den här månaden har jag varit i Kiruna, vars jag för tillfället befinner mig. 
  
  
• Den här månaden ska St Patricks day firas med ett Boondock saints marathon, god mat och irländsk dryck.
  
  
• Jag har en känsla av att det kommer bli mycket WoW-spelande den här månaden. 
  
  
• Den här månaden ska jag försöka ha råd med ett gymkort.
  
  
• Den här månaden ska jag försöka bryta mitt godisberoende och återigen börja med LCHF.

Med risk att låta tråkig igen så vet jag inte om det är något speciellt jag ångrar. Jag ångrar oftast små saker, som att säga saker jag inte menar eller säga saker som kommer ut fel. 

Oftast ångrar jag det några dagar, eller några veckor, men sen accepterar jag att gjort är gjort och sagt är sagt och så glömmer jag allt. 

Just nu finns det en sak jag ångrar, som jag dock inte kommer att dela med mig utav. 

Men det är bra att jag gör fel och ångrar saker ibland, för även om det är jobbigt så lär jag ju av det. Eller?