wannabegreyelf

Jag är rädd för ting som är väldigt vanligt att vara rädd för, förmodligen för att evolutionen sett till att vi ska ha det så. Jag är rädd för spindlar, insekter och att vara ensam i mörker. 

Att vara ensam i mörker ger lite "förföljd-känslor", och man får lite smått panik att något hemskt ska stå och titta på en. Det är inte så konstigt. Det är meningen att vi ska sova och gömma oss från argsinta kattdjur på nätterna.

Min spindel- och insektsfobi är inte att leka med. Jag har gråtit av rädsla i närheten av odjur som dessa. Inte kul. Petter nämnde en gång ordet "hoppspindlar" för mig, vilket resulterade i att jag grät. Jag HATAR spindlar. Ändå är jag delägare till fem stycken..? 

Ett konstigt undantag är önskespindlar och fågelspindlar, som jag kan röra i utan att dö. 

Jag är också väldigt rädd att någon jag håller kär eller behöver i mitt liv ska dö. Jag brukar hitta på scenarion där personer jag tycker om dör, och så gråter jag för mig själv. Det kanske är ett sätt att förbereda sig själv på utifall något någonsin skulle hända? 

Jag är också lite rädd för människor. Ibland har jag lust att gå under jorden och dö när jag vet att jag måste träffa en människa jag inte känner så väl.