wannabegreyelf

Min syster sa en gång till mig, att om man inte har en blogg, så finns man ju inte. Det där stämmer ju inte, tänkte jag, man har ju en facebook. I värsta fall så har man kanske också ett liv. Nu är den iallafall här - bloggen som alla väntat på! Bloggen som är totalt unik, och absolut inte alls som alla andra miljoner bloggar i världen. Eller?

Jag är då Lina Sandström, och vad passar inte bättre än att börja med att svara på frågor? 

Sommar - Vinter
Fjortisar - Nördar
Storstad - Byhåla

Fem... Lite söligare:

Familj: Jag har en mamma, och en pappa, likt de flesta andra, och dessutom 3 storasystrar som är nästan lika bra som mig, och som jag älskar mycket. :) 

Intressen: Jag tycker om vetenskap, och egentligen all kunskap. Ett bestående intresse jag haft i många år är kost och näringslära. Jag tycker också mycket om filmer, att larva mig och att tänka på saker och ting.

Musiksmak: Allätare inom musiksmak, det är jag. Det är nog enklare att säga vad jag inte gillar, och det är pop, hiphop, rap och dylikt. 

Civilstatus: Singel

Drömmar: Det jag vill med livet är att resa och uppleva. Gärna jobba som volountär i Asien, och jag vill forska om livets minsta beståndsdelar, om havet eller sambandet mellan allt liv. Min egentliga dröm är ju såklart att bli pirat för några hundra år sedan, segla vart jag vill och leva fritt med hela världen som hem. Men det kanske är svårt idag. 

Jag hatar att ljuga och skämmer hellre ut mig än att ljuga, för det mesta. Det känns fel, och jag mår dåligt i hela kroppen när jag tvingas ljuga. Om jag vet att jag kommer vara tvungen att ljuga för en person, av någon anledning, så tar jag hellre omvägar så att jag verkligen slipper träffa på personen. 

Jag blir rädd och ledsen när människor höjer rösten. När folk är arga på mig, eller åtminstånde låter arga, så kan jag verkligen inte komma på en känsla som är mer obehaglig. Jag blir rädd och vill gråta och vill aldrig någonsin behöva träffa personen igen. Jag är verkligen som en misshandlad hund i den situationen, och skulle göra allt i världen för att antingen komma därifrån eller få personen glad på mig igen. 

Jag har svårt att göra mig förstådd, men inte att förstå (enligt mig iallafall). Jag skämtar ofta, men folk tror ALLTID att jag är allvarlig. Jag vet inte om det beror på min brist att låta sarkastisk eller om jag missbedömer folks självdistans, men så är det.

Jag hyser extrem hatkärlek för mig själv. Jag tror konstant att ingen tycker om mig, att jag inte är lika mycket värd som någon annan, och att jag enbart är ett störande moment i andras liv, och det HATAR jag. Jag vill inte vara ivägen för människor. Men samtidigt älskar jag mig själv. Jag kan inte låta bli att älska alla mina fel, och älska varenda centimeter utav mig själv, även om jag är totalt missnöjd med det mesta på min kropp. Jag tror även att jag kan allt, bara jag försöker, vilket kanske är en bra egenskap, eller så får man inte tycka så i Sverige. Jag vet inte. Man kan säga att jag har bra självförtroende, men dålig självkänsla. 

Jag dömer aldrig människor utifrån deras åsikter, och har därför många vänner som kan tycka helt motsatt ifrån mig. För mig spelar det ingen roll ifall någon lever miljöovänligt, även fast jag tycker att det är väldigt viktigt. Jag har vänner som är allt ifrån extrema sverigedemokrater till extrema vänsterpartister, och det är helt okej för mig. Jag tycker så att alla få ha sina åsikter, det spelar ingen roll om jag tycker att just den åsikten är helt idiotisk, för det är ju inte det som betyder. Det som betyder är ju hur man handlar utifrån sina åsikter, och självklart personligheten i helhet. Jag hamnar ofta i "våldsamma" diskussioner om saker man ser på olika, men tycket för vännen jag argumenterar med förloras inte det minsta. 

Jag ser på människors handlingar utifrån ett humanetologiskt perspektiv, och därför tycker jag inte att någon handling är konstig, ifall den inte, infact, är konstig. Jag försöker se alla människors handlingar ur ett så objektivt perspektivt jag kan, och försöker förstå varför någon beter sig som den gör, innan jag dömer personen, till skillnad från de flesta jag känner. 

Jag tycker naturen och miljön är den viktigaste frågan som finns, och försöker att så ofta jag har råd donera pengar till världsnaturfonden och till forska utan djurförsök. (Kom gärna med förslag om ni vet andra seriösa organisationer som vill bevara djur och natur). Jag kan förstå varför folk beter sig illa, och jag kan förstå varför folk begår mord, men jag kan inte förstå varför människor förstör naturen. De flesta som förstör naturen är företag/individer som gör det för pengar. Har jag missförstått värdet utav pengar? För jag förstår verkligen inte varför man gör sådant för lite (läs: mycket) pengar. I min värld finns inte det. Jag blir ständigt förvånad över att människor med makt förstör vår miljö, för naiv som jag är så hoppas jag ju innerst inne att nästan alla människor tar hand om naturen.