En bloggutmaning + Dag 01: Presentera mig själv
En bloggutmaning, bara för att det är kul. :) Den går ut på att varje dag skriva om en fråga. Den får lov att presenteras i filosofihörnan, även om det kanske inte är så mycket filosofi som minnen och tankar. Feel free to copy! Själv snodde jag detta från min syster, som förmodligen snott det från någon annan.
Dag 01: Presentera mig själv
Dag 02: Min första kärlek
Dag 03: Mina föräldrar
Dag 04: Det här åt jag idag
Dag 05: Vad är kärlek?
Dag 06: Min dag
Dag 07: Min bästa vän
Dag 08: Ett ögonblick
Dag 09: Min tro
Dag 10: Mitt hjärtas önskan
Dag 11: Mina syskon
Dag 12: I min handväska
Dag 13: Den här veckan
Dag 14: Vad hade jag på mig idag?
Dag 15: Mina drömmar
Dag 16: Min första kyss
Dag 17: Mitt favoritminne
Dag 18: Min favoritfödelsedag
Dag 19: Detta ångrar jag
Dag 20: Den här månaden
Dag 21: Ett annat ögonblick
Dag 22: Det här upprör mig
Dag 23: Det här får mig att må bättre
Dag 24: Det här får mig att gråta
Dag 25: En första
Dag 26: Mina rädslor
Dag 27: Min favoritplats
Dag 28: Det här saknar jag
Dag 29: Mina ambitioner
Dag 30: Ett sista ögonblick
Dag 01: Presentera mig själv
Dag 02: Min första kärlek
Dag 03: Mina föräldrar
Dag 04: Det här åt jag idag
Dag 05: Vad är kärlek?
Dag 06: Min dag
Dag 07: Min bästa vän
Dag 08: Ett ögonblick
Dag 09: Min tro
Dag 10: Mitt hjärtas önskan
Dag 11: Mina syskon
Dag 12: I min handväska
Dag 13: Den här veckan
Dag 14: Vad hade jag på mig idag?
Dag 15: Mina drömmar
Dag 16: Min första kyss
Dag 17: Mitt favoritminne
Dag 18: Min favoritfödelsedag
Dag 19: Detta ångrar jag
Dag 20: Den här månaden
Dag 21: Ett annat ögonblick
Dag 22: Det här upprör mig
Dag 23: Det här får mig att må bättre
Dag 24: Det här får mig att gråta
Dag 25: En första
Dag 26: Mina rädslor
Dag 27: Min favoritplats
Dag 28: Det här saknar jag
Dag 29: Mina ambitioner
Dag 30: Ett sista ögonblick
Dag 01: Presentera mig själv
Jag heter Lina Isabell Sandström, där Lina är mitt tilltalsnamn, och kan tillägga att mitt namn är det stoltaste jag äger. Det är något som tilldelades mig. Bara mig, och är det som på pricken beskriver exakt vem jag är. För Lina Isabell Sandström - det är allt jag är, och inte ens alla jordens ord kan beskriva mig bättre.
Jag är född i Kiruna, där jag levt i min ensamhet och trivts bra. Jag har mött intressanta människor där, som kommit och gått, men som lämnat avtryck inom mig. Det finns några speciella människor jag mötte där som betytt så himla mycket för mig. Det finns två lärare - Åke och Thomas, som under min högstadietid var mina förebilder, samt många andra individer, som jag är väldigt glad att jag lärde känna.
Jag växte upp med 3 storasystrar, en mamma och en pappa. Min barndomstid var underbar. Jag lekte med mina systrar, och kunde alltid ha stöd från min mamma. Min pappa och jag hade aldrig bra kontakt, han sov mest på soffan, men jag älskade att titta på honom när han pratade med sina vänner. Jag älskade att titta på hur han skrattade och hur engagerad han var i sina samtal. Jag älskar min pappa över allt annat, och jag kommer alltid vara stolt över honom, även om han egentligen kanske inte alltid förtjänar det.
Vi spenderade helger och somrar i Merasjärvi - Viva Las Meras! Den lilla flickan i mig finns kvar där, och där springer jag fortfarande omkring på gräsmattan och badar i sjön.
Min tidiga tonårstid var väldigt melankolisk. Jag vandrade runt i Kiruna på sommarnätterna, och jag älskar staden över allt annat för det mesta. Jag är nog den enda som inte byggt upp ett totalt förakt mot den staden, och jag tror att det beror på att jag aldrig brydde mig om människorna. Jag brydde mig om naturen, allt vackert jag såg, alla tankar som virvlade runt och de få, vingklippta änglar jag mötte.
Jag är den person som kan se skönhet i en soptipp, för att i nästa stund stå framför skönheten själv och bara se fel.
Numer studerar jag naturvetenskap i Öjebyn, omgiven av många härliga personligheter, och många intressanta ämnen, men jag saknar ensamheten och den känslosamma sidan av mig som jag lämnade i Kiruna, och jag saknar den lekfulla tjejen som fortfarande leker i stugan i Meras.
Men det som är kvar av mig söker efter kunskap om livet, om ämnen, men mest om mig själv. För hela livet går väl ut på att hitta sig själv, för att kunna uppnå helheten och lyckan?
Jag spenderar mestadels utav mina dagar med att totalt förneka allt jag inte vill ha med att göra, och förälskar mig i allt jag känner för i stunden. Jag kan älska en människa, en film, en tanke eller ett ämne, och totalt ignorera allt annat, även om det jag ignorerar i sig kan vara mycket betydelsefullt, bara inte i just den STUNDEN.
Jag lever i oftast nuet, och uppfylls totalt utav det, men jag bär med mig allt jag värderar från dåtiden, och även mycket dåligt som jag kanske inte borde bära med mig. Framtiden ser jag pessimistiskt på, och det har jag alltid gjort, men hittills har alla mina framtidar blivit helt okej.
Kommentarer
Trackback
