Livet är för kort
Ibland inser jag att en livstid är alldeles för kort tid för att hinna uppleva allt jag vill vara med om innan jag dör. Hur ska man prioritera? Hur ska man ORKA göra allt när man måste upp klockan 07.00 varje dag?
Hur ska jag hinna lära känna mig själv? Hur ska jag hinna lösa livets mysterier? Hur ska jag ha RÅD att göra allt?
Jag vill vara förevigt ung. Jag vill stanna vid en ålder av kanske 25. Sedan vill jag vara 25 tills jag upplevt ALLT och gjort ALLT (av värde, förståss). Efter detta kan jag antingen dö på fläcken, eller börja åldras igen och kanske skapa en familj som kan suga musten ur en tills man slutligen frias av döden (fast vem vet, man kanske får några bra stunder då också).
Ibland känns det så hopplöst att ens försöka hinna med allt, att man nästan vill ge upp och bara ligga och sova tills man dör. Typ som att inse att man ska lära sig nationalencyklopedin på 24 timmar. Lycka till, liksom.
Ett annat stort hinder är andra människor. Allt jag behöver har jag redan. Jag har mig själv. Men det är så svårt att slita sig från andra människor. Man vill gärna studera utomlands i fem år, eller kanske segla på havet i några år, men då sitter hjärtat fast bland alla ens vänner som man måste lämna bakom sig, och det vill man ju inte. Man vill inte gärna lämna de få guldkorn man lyckats gräva fram.
Hur vet man vad man kommer ångra? Kommer man ångra att man aldrig tog chansen att göra något man verkligen ville? Eller kommer man ångra att man förlorade en del nära och kära? Är det sant att äkta kärlek och vänskap överlever även när avståndet blir långt, och träffarna inträffar allt för sällan?
Jag hatar sånt här. Skänk mig vishet, kunskap och mod nog att göra de val som kommer betyda i slutändan. Tack på förhand!
Hur ska jag hinna lära känna mig själv? Hur ska jag hinna lösa livets mysterier? Hur ska jag ha RÅD att göra allt?
Jag vill vara förevigt ung. Jag vill stanna vid en ålder av kanske 25. Sedan vill jag vara 25 tills jag upplevt ALLT och gjort ALLT (av värde, förståss). Efter detta kan jag antingen dö på fläcken, eller börja åldras igen och kanske skapa en familj som kan suga musten ur en tills man slutligen frias av döden (fast vem vet, man kanske får några bra stunder då också).
Ibland känns det så hopplöst att ens försöka hinna med allt, att man nästan vill ge upp och bara ligga och sova tills man dör. Typ som att inse att man ska lära sig nationalencyklopedin på 24 timmar. Lycka till, liksom.
Ett annat stort hinder är andra människor. Allt jag behöver har jag redan. Jag har mig själv. Men det är så svårt att slita sig från andra människor. Man vill gärna studera utomlands i fem år, eller kanske segla på havet i några år, men då sitter hjärtat fast bland alla ens vänner som man måste lämna bakom sig, och det vill man ju inte. Man vill inte gärna lämna de få guldkorn man lyckats gräva fram.
Hur vet man vad man kommer ångra? Kommer man ångra att man aldrig tog chansen att göra något man verkligen ville? Eller kommer man ångra att man förlorade en del nära och kära? Är det sant att äkta kärlek och vänskap överlever även när avståndet blir långt, och träffarna inträffar allt för sällan?
Jag hatar sånt här. Skänk mig vishet, kunskap och mod nog att göra de val som kommer betyda i slutändan. Tack på förhand!
Kommentarer
Trackback
